reality strikes

α Alpha

Ligger med fötterna på kudden.
Jag ligger kors och tvärs mellan lakan och täcken i en 1,20 säng.
Tänker på att det skulle få plats en till person här. Ganska lätt.
Fryser lite och drar mina ben lite närmare min kropp.
Armen bultar, fast vad gör det egentligen?
Inser att mina fötter är utanför sängen,
drar mina ben ännu närmare magen.
Vill ju inte frysa.
Stirrar upp i taket, kanske ser det annorlunda ut denna gång.
Men allt är precis som vanligt.
Tittar ut genom fönstret trots min rädsla.
Samma gamla järnväg ligger där. Ironiskt att ett sätt att ta sig härifrån finns så nära.
(Låt oss bli dom som försvann)
Borde titta ut genom fönstret oftare.

På dörren hänger en skjorta som inte är min.
I fönstret hänger guldiga gardiner.
Jag trivs här. Verkligen trivs.
Vrider på mig, orden blir sneda.
Fast vad gör det egentligen?
Mina fötter är utanför sängen igen.
Rädslan sprider sig, drar fort upp dem.
Vad finns under min säng? Tvivlar på att att det finns något där,
men jag är rädd ändå.
För i tomheten lurar det många faror.

Fosterställning och Jockes röst i mina öron:
"Och du är lika ensam som jag"
Kan inte ligga still längre, hostar och vrider på mig om vart annat.
För mycket att tänka på.
För många ord utan förklaring.
Lite för mycket bakterier i kroppen.
Allt är precis som vanligt.
"I en tid då inget hände, i en stad som alltid sov" sjunger Joakim precis då.
"Vi ska alla en gång dö".