reality strikes

jag kommer ihåg när jag var yngre. jag var alltid, alltid glad. det fanns ingenting som kunde göra mig ledsen, förutom en sak. när mamma och pappa bråkade. när det hände så gick jag alltid in på mitt rum, la mitt huvud under kudden och försökte att tänka på annat. jag var så rädd. rädd att de skulle lämna varandra. det var verkligen min värsta mardröm. så jag låg där och försökte glömma bort att de bråkade. jag tänkte på skolan, alla roliga skolböcker som jag avverkade en efter en. jag fantiserade ofta att jag hade en häst som jag galopperade fram på i en skog. det var helt underbart. efter en stund brukade jag lätta på handen för att höra om de fortfarande bråkade. det brukade vara tyst eftersom jag kanske hade legat där i några minuter och fantiserat, samtidigt som jag grät. (tiden gick ganska fort där i mitt huvud..) mamma kom in efter en stund och drog sina fingrar genom mitt hår. "ska ni skilja er?" frågade jag. "nej, det ska vi aldrig göra. det är okej älskling". de orden tröstade mig varje gång. jag låg där en stund och snyftade, alltid med min mamma vid min sida. efter en stund var livet som vanligt igen. jag lekte, och var lycklig som alla barn ska vara.

för ett och ett halvt år sedan ungefär var inte min mardröm längre en dröm. det var en sanning som gjorde så jävla ont. så fruktansvärt svårt var det när jag fick höra "vi ska flytta isär". jag minns det som igår. vi skulle äta frukost som alla andra vanliga söndagar. det var en vanlig dag. en vanlig dag med fyra ord som förändrade allt. Du sa, “Stäng din dörr, vi har något att reda ut”
tiden stannade upp och de följande nätterna grät jag mig igenom. hade mamma inte sagt att de alltid skulle vara tillsammans? jag visste inte vad jag skulle tro. jag hoppas länge att det bara var ett skämt, att jag hade hört fel. jag hoppades på det så mycket, att jag inte berättade vad som hade hänt på flera månader. inte ens för mina bästa vänner. jag gick runt och låtsades att jag fortfarande bodde med min mamma, pappa och lillebror i en lycklig familj. men i själva verket hade mamma flyttat och köpt en egen längenhet. och jag levde fortfarande på hoppet. att de skulle flytta ihop. men så blev det såklart inte. jag visste det väl innerst inne, men jag ville inte tro det.

mamma och pappa är fortfarande vänner. de.. tappade bara kärleken någonstans på vägen. och jag vet att detta var det bästa de kunde göra, men ibland önskar jag att jag kunde vrida tillbaka klockan till den tiden då vi var en familj, inte två. hoppas att ni inte blev för uttråkade, men jag kände att detta behövde skrivas.

Om jag hade lite kärlek så var den till dig