reality strikes

Nu kanske jag borde skriva vad jag har fått och sådär.
Men om ni undrar så får ni fråga. Men jag är jättenöjd i alla fall.
Här kommer en dikt eller vad man ska kalla det,
som jag publicerade på min förra blogg.

Mannens farväl
han grät inombords, det såg jag.
fast jag kände honom inte, visste inte hans namn.
men jag visste,
såg det i hans omfamning.
kanske var det hans farfar
(han kanske hette Gösta eller Ragnar?)
kanske var det ett farväl,
kanske en återförening.

ett farväl..

när tåget åkte,
tufftufftuff,
var de kvar.
jag grät lite för pojkens skull.
för bredvid mig på tåget satt hans farfar (?)
mannen frågade mig vad som var fatt.
jag sa att jag hade bevittnat ett farväl.
mannen sa att han hade varit med om ett.
att han grät inombords.
att jag var modig som grät.
salta och blöta tårar.
jag sa att det var han som var modig.
för han vågade i alla fall säga farväl.

Ta mig härifrån. Ett litet tag i alla fall.