reality strikes

Släpper ner ännu ett papper på golvet.
Försöker skriva ner fina ord och meningar om min ångest.
Som om man kunde göra en sådan känsla till något vackert med hjälp av vackra ord?
Inte ens den bästa poeten i världen skulle kunna göra detta.
Försöker somna. Vrider och vänder på mig.
Hostar tills det känns som att bröstkorgen ska explodera.

Har bara skrivit några få ord på uppsatsen idag.
Slösar bort mina ord på meningslösa saker istället.
Eller nej. Men allt är relativt.

Hostar tills jag inte kan andas längre.
Snälla, låt mig sova nu.
Drar min hand över armen, kryper ihop.
"Jag är inte klok någonstans".
Ännu en natt med för lite sömn.

Veckans soundtrack, en helt fantastisk låt: Johnny Cash – Hurt